jaeintebitter

Hur blev han som han blev och vad kan du göra för att stå stadig i mötet med honom

”Det jag inte har fått, det ska jag ta”. Man ger igen för gamla oförätter. Ett hämndbegär, önskan att få sätta sig på andra. Vilja att äga en annan människa tyder på omognad, inte kärlek. Brister i barndomen ligger bakom beteendet som har som mål att få andra människor att känna sig värdelösa. Lika värdelösa som människan själv känner sig - innerst inne. Kränkt i barndomen, känsla av att inte duga fick fäste. Som vuxen utsätter han andra för det han själv fick utstå. Skapar situationer som leder till att medmänniskor blir arga och ger honom orsak att leva ut sin vrede. Dessa känslor som inte bearbetats i vuxen ålder kan få konsekvenser och bli ett hatfyllt beteenden. Genom att utsätta andra för oförätter visar han att han inte är beredd att ta ansvar för det han bär i sitt inre. De inre spänningarna avlastas på oskyldiga som inte har det minsta med hans inre konflikt att göra. Han märker oftast inte att mottagaren far illa. Han ser endast till sig själv. Hans bristande empati gör att han inte inser att tillvaron blir svår att uthärda för dem i hans närhet.

Det dominanta draget kompenserar för mindervärdighetskänslan. Genom att ha makt över och förminska andra framstår han själv som större, bättre och duktigare. Han ger negativa omdömen, visar respektlöshet för andras gränser. De utsatta förminskas och krymper, livsutrymmet reduceras. Han är skicklig på att manipulera, förleda människor. Han använder ofta sina medmänniskor som lyssnare och jagstödjare. Genom sin bristande inlevelseförmåga intresserar han sig sällan för hur andra har det eller vad andra tycker. Personligt engagemang för andra saknas och han är snabb på att försvara och skuldbefria sig själv. Han ser lätt andras ömma punkter, hittar kvickt de rätta orden som gör mottagaren mållös och istället får svälja förtreten eller känner istället sig själv skyldig. Frånvaron av de egna skuldkänslorna, de starka förträningsmekanismerna gör att han inte uppfattar sin egen del i konflikter. Förnekelsen av det egna beteendet ger ingen anledning att ursäkta sig.

Brister i den egna barndomen kan förklara men aldrig befria honom från ansvar när han skadar sina medmänniskor. Motsatsmänniskan till honom är en inkännande, förstående, ödmjuk inför sig själv och andra.

För att komma till insikt om sitt destruktiva beteende och ta ansvar för sina bortträngda känslor från det förflutna måste han få hjälp. Han måste kunna se sina mörka och ljusa sidor och själv ta del i ansvaret. Alla kan förbättra sig, till exempel genom samtalsterapi. Han behöver få bort de höga försvarsmurarna och de innötta mönstrena. Han har ett omfattande arbete framför sig, att bearbeta, komma tillrätta med hur det var och söka förändring. Ingen annan ska behöva bära det åt honom. Destruktiva känslor måste bearbetas av honom själv för att kunna förändra sitt beteende och bli en kärleksfull medmänniska.

Hans energitjuvande kan endast hållas på avstånd om du själv inser att beteendet orsakas av hans egna brister. Att skylla på andra ger ingen utveckling. Han måste titta närmare på sig själv och sina mönster. Lägg inte skuld på dig själv, försök att inte känna dig utsatt. Det är bara han själv som kan bryta beteendet. Försvara dig själv genom att använda vreden på ett konstruktivt sätt. Markera dina gränser, stå upp för dig själv för att överleva och behålla din kraft och livsglädje. Du får inte förlora din identitet på vägen. En fortsatt stark känsla av egenidentitet gör att du inte står och faller med hur andra människor beter sig mot dig. Var klar över att olust och spänningar tillhör den andre. Bemöt orättvis kritik.

När någon bjuder motstånd, sätter gränser får personen inte den energi som han vill åt. Slå dövörat till även om det är skrämmande, då når ej projektionen fram. Man kan aldrig vinna, men försvara sig. Det passiva uppoffrande, förhållningssättet, fungerar inte. Du har rätt att sätta dig i respekt, bekämpa sådant som sårar eller kränker dig. En tagare älskar inte den som låter sig bli utnyttjad. Du måste ställa dig på din egen sida och välja dig själv. Du får aldrig kompromissa bort din egen hela person. Det är ge och ta på lika villkor som gäller. Du kan lätt bli för lojal och du får sällan respons på hur omtänksam och generös du är. Du jobbar ihjäl dig för hans skull och bär hans problem helt och hållet. Efter överdriven anpassning till någon annan känner du dig ofta tom och har förlorat dig själv. Insatsen blir onödigt stor och inte sedd och uppskattad av honom.  Den efterlängtade bekräftelsen uteblir. Se dina egna goda sidor och inse att du duger. Du behöver inte få yttre uppmärksamhet och bekräftelse på det.

Hans metoder är ofta förrädiska, kan uppträda i många skepnader. Intuitivt känner du när något inte stämmer och känner dig slutkörd. Genom att ställa frågan:

- Varför säger du så? eller – Vad menar du med det? Ger du inte honom förståelse eller ursäkt. Du visar att du inte accepterar att bli kränkt.

Om du vänder dig från honom känner han sig övergiven och kan plötsligt bete sig inställsamt. Bjud motstånd, var stark och medveten. Hitta din strategi och ditt förhållningssätt att bemöta honom. En egen positiv och realistisk självbild gör det möjligt för dig att se vad som tillhör dig och vad som är andra människors ansvar.

Han behöver känna till sin historia, som han uppenbarligen förträngt. Den vi innerst inne är går ju via kunskapen om vår orsakskedja och våra ursprungsmönster som skapades under barndomen. Det är viktigt att känna till sin historia, reflektera över sina känslor, sortera dem och för att kunna röra sig framåt och utvecklas.

Som vuxen försöker han få det ha inte fick från sin far, beundran, bekräftelse och bli sedd av andra vuxna. Självupptagenheten döljer saknaden, osäkerheten. Bakom den hårda auktoritära, överlägsna ytan hävdar han sig. Han har behov av inflytande. Över att bestämma över de närmsta människorna. De tycks finnas till enbart för hans skull. Han har alltid rätt, andra har alltid fel. På baksidan förstår man att han är rädd att tappa masken, bli övergiven. Sorg och vrede är bortträngda och han vill inte kännas vid dessa. Han sätter sig inte in i hur andra känner, ger ingen värme. Han utgår från sig själv och tror att andra tänker likadant. Alla andra ska rätta sig efter honom och han tar inte hänsyn till andras intressen utan styrs helt av sina egna. Saknar helt förmågan att se sin del i vad som händer och tar inte konsekvenserna av sina handlingar. Han är oförmögen till verkliga relationer, lever ett känslomässigt tomt liv. Även om han rör sig i sociala sammanhang ekar tomheten och ensamheten på insidan. Skuldkänslor vänds mot den andra, de egna felen och bristerna läggs på den andra. Han har sällan frågor till andra. Han vet ju redan hur de är eller har det. Han är oförmögen att relatera till andra eller att vara inkännande och då finns det ju ingen anledning att fråga: - Vad känner du? – Vad tycker du? Han tror som narcissist att andra finns till för honom och ingen får överträffa honom. Han upprätthåller en maktbalans där han dominerar och andra ska underkasta sig, det är inte tal om samspel. Han förväntar sig att få sin vilja genom i alla lägen. Han måste ta reda på vem han själv är innan han kan förstå och komma nära någon annan. Genom att upprepa sitt ursprungsmönster och styras av det följer man inte sitt eget jag. Han måste få grepp om vad han upprepar och se mönstrena i sitt förflutna, våga betrakta sig själv. Han skulle behöva gå i samtalsterapi för att försonas med sig själv och läka tidigare sår.  Vad var destruktivt under uppväxtåren? Ringa in problematiken för att kunna bryta mönstrena. Undersöka sanningen i det förflutna för att få bättre förståelse för sitt beteende i nuet. Vi har alla ett antal försvarsmekanismer för att skydda oss från smärtsamma upplevelser i barndomen.


Been there done that, nu har jag bara en bror som förtrycker. Bröder väljer man inte själv men kärleksförhållande har man banne mig skyldighet att själv välj. Stå på dig så inte andra gör det!